Senaste inläggen

Av Elvira - 28 februari 2015 19:14


Jag söker styrka

inte för att bli starkare än min syster

utan för att kunna kämpa

mot min största fiende- Mig själv....

Av Elvira - 8 februari 2015 15:08

..om mig själv..


Hopplöst! 

Rent destruktivt vansinne.....


sabbar allt, sånt jag hade...sånt jag har...å sånt jag lite smått börjat önska mig....

Men jag är FUCKED UP, med stora bokstäver..långt värre än jag ens trodde va möjligt..


Högsta betyg i idioti



Fan!




Av Elvira - 2 december 2014 02:45

"Wearing The Inside Out"

From morning to night I stayed out of sight
Didn't recognize I'd become
No more than alive I'd barely survive
In a word...overrun

Won't hear a sound
From my mouth
I've spent too long
On the inside out
My skin is cold 
To the human touch
This bleeding heart's
Not beating much

I murmured a vow of silence and now
I don't even hear when I think aloud
Extinguished by light I turn on the night
Wear its darkness with an empty smile

I'm creeping back to life
My nervous system all awry
I'm wearing the inside out

Look at him now
He's paler somehow
But he's coming round
He's starting to choke
It's been so long since he spoke
Well he can have the words right from my mouth

And with these words I can see
Clear through the clouds that covered me
Just give it time then speak my name
Now we can hear ourselves again

I'm holding out
For the day
When all the clouds
Have blown away
I'm with you now
Can speak your name
Now we can hear
Ourselves again
Av Elvira - 12 maj 2013 01:34

..bara för att visa att jag kunde skriva smörja på ett sätt som va bättre än hans "patetiska egofixerade skitblogg",

ja, då bör han absolut kunna få ett eget inlägg, kan man tycka..


<så


-Jag kommer aldrig glömma ditt sätt att kalla mig "glädjeflicka", ditt garv åt dina eviga "silence, I kill you, å din skittorra prettoblogg, som mest va pinsam att läsa.


Jag kommer aldrig glömma hur du va den enda männsiska som kunde tjatringa i två månader, för att tala om vilken jävla sunbba jag va som inte svarade, tokskälla om det i säkert tio minuter, få mig skitsur, å nästan lägga luren i örat, för att då ändara ton, å få mig att skratta så magen krampade.

Varje gång.

Du ringde när jag va nermedicinerad å totalt inställd på att ta mitt liv, allt va kolsvart, men du ringde, jag råkade säkert svara av misstag, men du fick mig att asgarva så magen gjorde ont, på mindre än två minuter..då åxå.


Du skrattade åxå...kallade mig glädjeflicka, sa att jag gjorde dihg glad, å jag fattade inte vad du menade, vadå, mådde du inte bra? 


du skrev upp för ditt körkort,  fjärde gången, timmen innan vårt sista samtal, lite uppgiven, men vi snackade lite, skrattade mycket, å så skulle vi ses..nästa vecka..jo jag LOVADE attt komma


Hur fan kunde du kugga så många? tror faktiskt inte att du ens tittade på frågorna, törs nästan svära på att du aldrig ens svarade på en enda fråga..mupp!!


Sen skrev du att du va kär i mig, att du nog aldrig slutat vara det, å jag skrev tillbaks, att ta nåt mot febern , du yrar..å det blev jobbigt en stund.


EN kort stund,tills vi pratade om det. du gjorde dig verkligen inte i skrift..suck..ens via sms.


men glittrande ögon, en perfekt tandrad..å ett sinne å intelligens som va knivskarp o omisskännlig, ibland på gränsen till onaturlig..iallafall i mitt tycke, särskilt när jag ansträngde mig för att låtsas som att allt va ok, å du såg rakt igenom det..eller hörde.


Ingen, verkligen ingen, skulle lyckats läsa av mig så snabbt när jag

 tom själv tyckte jag va strålande talangfull i mitt skådespeleri..



Å jag blev förolämpad, å du blev mer o mer orolig..


Så nu då Johnny, om du nu haft skäl att va orolig för MIG, hur i helvete j´kan det då komma sig att jag får höra att du inte finns mer?

HUR FAN KAN DU DÖ SJÄLV, när du gnällt o oroat dig för mig som du gjort?

Å så får jag höra att du dött av nåt vanligt, naturligt..DET ÄR FANIMIG INTE NATURLIGT ATT DÖÖÖÖ NÄR MAN ÄR KÄRNFRISK å flera år kvar till femtio..inte alls!


Det är fanimig det fräckaste du gjort...å säg inte emot

Silence-I kill you...


DU spelade en låt för mig, sa att du kunde skrivit den själv till mig, jag hatade den..på radion spelade den jämnt...


jag svär än idag, å irriterar mig på att du inte gör dig i skrift, å så smittar du dessutom stackars oskyldiga musiker, så de skriver skitlåtar..

Jasom Mraz, hade den inte varit så kass så hade jag lagt upp den, men jag kan inte med den vet du...


haha


sjukt.


galet


HELVETE VAD JAG ÖNSKAR ATT JAG KUNDE KOMMA ÖVER PÅ MÅNDAG...


helvete vad jag hoppas, att jag har rätt i känslan, att du visste vad du betyder i mitt liv, 

ÄLSKADE VÄN, jag behöver höra din röst...men nu ska du vila i frid...fast det är min tur att skälla när vi hörs igen


Love E



Å eftersom jag nu är artig så fick du va med å välja bild.en som jag vet att du ville ge av dig själv(märkligt men det har vi tjafsat klart om) och en bild som är du, för mig,  solkisande på en balkong, säkert med en cigg i näven , nån granne att charma på en annan balkong, å en doft av nån sån där sinnessjukt god dofta gott..som alltid

    





Av Elvira - 12 maj 2013 00:17

..kanske flera år lång, utan att jag märkt det..


hittar ingen annan rimlig förklaring, å förklaringar måste ju ALLTID hittas,  men inget som förklarar  varför jag under sista veckan flera gånger hajat till över mina egna tankar.


Som att jag kommit på nåt livsavgörande insiktsfullt, på gränsen till gudomligt..å en stund senare insett att det är självklara saker, som jag vetat sen jag va barn, som på nåt vis ploppat upp i skallen..å slagit mig av stolen medsitt budskap.

Kännts såååå stort, men bara varit nåt gammalt självklart.


Är jag demebnt=? Börjar jag tappa förmågan att reflektera å tänka?


Låter antagligen svamligt, men ett exempel då.. 


Jag har länge, alltså SKITLÄNGE funderat på att byta livsstil, av två tusen anledningar, å på nåt sätt väntat på rätta tillfället.


Så slår det mig, att shit vilket självbedrägeri..ja, så är jag imponerad i fem minuter, för att jag kommit på mig själv med självbedrägeri..impad på gränsen till mallig alltså. 

Allt medan jag står i duschen..ett förövrigt ganska udda ställe att drabbas av små gudomliga träffar av insiktsblixtar..men ändå..



Å så två minuter senare drabbas jag av ännu en, nämnligen att jag hade fel nyss, för att den rätta stunden är inte bara ett "påhitt", eftersom den rätta stunden är precis just där å då.


WOW


Å sen gick det så klart över, å det där skiten med "rätt stund" får väl va lite som det vill med...

Men det som behövdes va en veckas "fullt upptagen med annat för att ta i tu med förändringar" och en plötslig käftsmäll, en akut blodförgiftning, å en vansinnig sjukskötare som minst sagt ilsket förklarar för mig att "jag ser till att du blir omhändertagen med hjälp av LPT-FÖR DU FATTAR TYDLIGEN INTE ATT DU KAN VARA EN TIMME IFRÅN ATT DÖ; OCH INTE BARA KAN; UTAN ÄR DET, MED STOR SANNOLIKHET"


Å Vira sa GULP.


Vira skämdes


Vira blev rädd


Å första steget mot förändring blev plötsligt inte en fråga om rätt ögonblick, det tog sig helt enkelt av sig självt, utan att ens behöva välja eller få mirakulösa insikter eller nåt.


TACK


Men om jag skulle sluta svamla då, å komma till saken..det jag ville skriva av mig..för att minnas om hjärnan tar ny semester typ..


Jo det är faktiskt ännu en sån där insikt, som jag vetat , men tydligen glömt.


Jag har letat å försökt hitta tillbaks till tacksamhetskänslan


ett tag va jag helt blind, å svor tjurigt om att den va helt borta, ingen tacksamhet alls, nix, fan å helvete, å så letade jag


putsade glasögonen, å så varje gång jag fick nåt, oavsett vad, eler när hjag såg mig om lite, så hade jag ju faktiskt massa tacksamhet.


Men sista veckan, har jag faktiskt fått den så präktigt å överflödigt paketerad att jag nästan tappat andan..eller iallafall blivit helt stum


Och varje gång, hör å häpna, när jag skjälv av nån skum anledning glömt bort mig, och gjort något för nån annan, helt utan att ens reflektera över att jag faktiskt gjort något för andra.


Inget "nu ska jag va snäll" eller träna nån slags "marsipanjesusroll"



Å den tacksamheten är omöjlig att inte baxna av.

Stor, varm..å galet helande


Förr brukade karma kasta positiva konsekvenser på mig när jag gjorde bra saker, alltså verkligen bra-för mig själv.


Nu tror jag nästan att Karma tröttnat på att vänta, så jag får dem i förskott...som för att fatta att jag fortfarande är kvar i nåt slags idiot-töcken , och gör jag inget åt det, så kommer det aldrig bli gjort.


Å det jag lärt mig under sista veckan, är att jag kan hantera en psykotisk närstående som lägger 24 timmar per dygn på att närmast terrorisera sönder mig, så att både barn å grannar fått nog.

Jag klarar att få hemmet upp o nervänt tre dagar i rad utav proffs-sökare på jakt efter olagligheter som inte finns att hitta( säger en del om hur man då alltså noggrannt vänt upp o ner på ALLT..

Å när jag står där å reflekterar över alla sjuka händelser, så får jag beskedet att en före detta kärlek gått bort, en som fortfarande va viktig, en vä, ..en vän som försökt övertala mig att komma å hälsa på, för att ahn varit orolig för mig..å då bor han bode, tio mil bort, å borde knappast kunna va orolig eftersom han bara känt till en bråkdel av vad som händer i mitt liv.

Å jag lovade att "nästa vecka kanske" å det gjorde jag om o om igen ...nästa vecka kan inte han längre, tyvärr, kört.

Bra jobbat Vira, jag va faktiskt ganska ofta tacksam för att han fanns, en av de där som jag kunde se å känna allddeles uppenbart, å va väldans nöjd över..då..nu är jag mer ängslig för att jag missar fler...å för att han va ensam å rädd när han dog. fast än han va snygg, smart rolig å hade vänner.



Jag klarar att resa mig upp, prata, och föra ett resonemang på hyfsnivå, med feber som är så hög att jag hallucinerar och får kramper.


Jag klarar mycket som borde va tufft, om det kom portionsförpackat till o med..men jag klarar inte ens tanken..


På att den dan jag dör, kanske jag gör det, när ingen finns nära, att jag kanske dör alldeles ensam..och dessutom är så klar i bollen att jag vet om det.


Jag är inte rädd, jag är inte tuff heller, men det finns inte mycket som skrämmer mig..jag vet fan inte en end sak annars..hmmm..å blir jag rädd , av tex ofrivilligt skräckfilmstittande, så blir jag snarare arg istället, blir arg istället för rädd..en egenhet siom är både bra å dålig, men som jag haft så länge jag minns..


Men jag ÄR rädd, och jag ÄR tacksam..och båda känslorna är så stora, och så makalöst sköna..vackra på nåt sätt, att jag vet-med säkerhet, att jag behöver ge livet en chans till..det kan fakrtiskt vara så, att vi bara får ETT liv..


Å när hjärnan inte är långledig, brukar jag faktiskt känna mig så pass begåvad, så att "inte ge livet en möjlig chans" skulle innebära att jag på riktigt lurat mig själv..smart , klyftig, stark , intelligent..allt vore ren "hitta på"


Å en sak till.


Den där grejen jag gjorde när första tacksamhetskänslan vällde in..lärde mig faktiskt att allt egentligen är löljligt enkelt.


Jag hade en sak i min ägo,,värdefull, skulle lätt gått att få många tusenlappar för, å jag behöver dem verkligen..minst sagt.


Men vad gör jag?


Jo, jag får för mig, att jag måste ge bort den, till en person jag inte har minsta relation till, eller önskan om att ställa mig in hos, inte på nåt vis.

Har träffat personen max fem hgånger på 20 år, å inte varit särskilt positivt inställd heller


men jag letar nummer, messar, bestämmer träff.

Han kommer, å jag säger bara att jag faktiskt inte vet varför, men jag tror jag har nåt som borde va hans.


Halar upp saken ur väskan, räcker över den...tystnad,,jag får en kram..mer tystnad, å sen går han.


Odramatiskt,

en minut senare sitter jag med rysningar i gassande värmme, med tårar i ögonen, å vet inget mer än att jag gjort något som varit rätt, kanske mer rätt än något annat väl planerat genomtönkt , på flera år.


Inte för att någon sagt nåt,,,å jag gav i princip en ytligt bekant en halv förmögenhet..men jag va så jävla lycklig , så varm , å så fylld av barnslig obekymrad enkel glädje, att jag va tyst....länge...



Å jag kan inte slå mig för bröstet över det, tycka att jag ska ha nåt i gengäld framöver..hela saken är så komplicerad, men enkelt uttryckt skulle det skada nära relationer o viktiga vänskapsband , om jag berttade, jag gavalltså bort nåt jag fått i gåva av en väldigt kär vän.


utan anledning, men absolut helt rätt


jag  tror Gud är lite less på mitt tjat, jag är trött på mitt tjat..


men jag har nån slags spirande känsla av glädje å hopp...oförklarklig o till synes helt omöjlig att fatta med tanke på situationen kring mig, men den finns där ...å den är precis lika rätt..för att det är enkelt å bara självklart.

insikt


vetskap



en gudagåva tillomed..om gud finns;)

Av Elvira - 24 februari 2013 23:56

...upp o ner, ut å in..tänka, gnissla tänder, deppa, tjuta skratta..å kanske tillslut bara få nog.


Ingen ahaupplevelse, ingen smashing jätteinsikt ...utan bara ett enkelt konstaterande, att det inte är nån större mening att fundera på hur det va innan allt brakade ihop, vad som hände, försöka hitta tillbaks,,för jag ska ju inte tillbaks, jag ska framåt,,,

Nåt nytt oskrivet..å då blir det vansinnigt onödigt att klamra sig fast i dåtids analys..

shit så enkelt  det blev då, det komplicerade som tagit så mycket energi, helt i onödan


  

Å det går framåt direkt, its kickin in ..


skrubbar sovrum, skrubbar mig, skrubbar å blaskar med ajax o svabbar..kollar klockan, snart midnatt, skrubbar lite till..nynnandes.

Tacksam för små ord, små fina ord, små gester..tacksam att jag har människor som vill ha mig i sina liv trots allt.


Utan att jag ältar å ber om ursäkt än en gång , fyrahundrafemtielfte gången i raden..nä..jag är tacksam att jag förstår att låta bli det med.

Imorgon ska jag vakna till världens bästa måndag, en ny oskriven helt färsk..att måla hur jag vill.

Tack


Av Elvira - 5 december 2012 02:30

..hitta ord längre, vill, men det är som att jag tappat språket å förmågan att skriva helt..fast jag vill, för det hjälpte ig så bra förr och skulle säkert hhjälpa min stackars omgivning åxå..iallafall skona deras öron en aning.

För jag ältar..å jag hatar å jag klagar å gnäller non stop,


Ibland så ser jag någon med gitarr i handen som från ingen stans trollar fram ren magi å då tjuter jag..å sen kommer jag på att det skrämmer, att tjuta för att jag ser å hör någon som är så komplett..å eftersom jag inser att jag blir skrämd, så måste jag ju så klart klaga älta å gnälla igen...å  då skulle det fanimig hjälpa att skriva igen.

Att skriva för att våga stanna i känslan en stund, att skriva för att inte bygga höga taggtrådsinlindade murar..


fast jag mår ganska bra,  å fast än livet börjar anta en aningens ljusare ton rent allmännt..well...jag loggar väl in igen o igen tillls skriveriet funkar, som sagt-plötsligt händer det.



love/E



Av Elvira - 14 juni 2012 06:30

..som finns, måste vara "hjälp"


men fan så bsvårt att säga..massa ångest, noja, rädslor för hur o vem o var man nu skulle kunna på allvar säga å mena det..Hjälp..jag behöver hjälp.


Så nu har jag spenderat dagar med att fixa stoooora saker, livsavgörande saker, jajamän.


Vännen som med kirurgi kommer få helt nytt liv, jojo stort, fint , lite känsla av att se nått nytt födas, halleluja..


Å så löste jag mammaknuten, två dagar innan jag tänkt, å inte ett dugg dramatiskt..nåja, en vettskrämd karl möjligen, som råkade befinna sig alldeles ensam i den där satans-ska-fan-dö-kärringens hem..


Å så tjöt jag..å såfick jag precis det jag behövde..å vips va mammamonstret upplöst, å staden kändes inte ett dugg läskig att åka vidare igenom..


å ändå, så händer det en massa, människor gör saker, som sårar å det grövsta å det slår mig på morgonkvisten att ni är så dumma för ni har bara ett enda problem..-sluta bedöva er


Visst skitenkelt..patetiska narkomaner, som gränsar till galenskap, helt självtillverkat å med berått mod å dyrköpt,kemiskt gojs. enkelt, sluta.


Så..å ändå är det nåt som gnager..en känsla av att ändå..å va gör vira..?

jo, det är enklare än enklast, behövs inga kirurger eller trauman, behövs inte åkas 90 mil till, behöver inte göra alls, tvärt om..å där, kommer det viktiga ordet in..hjälp.


visa mig vägen

allt jag kunde

allt jag gjorde


allt jag va


hittar inte , så det är dags att lära  mig det där , för första gången , att uttala..skit!

men där har jag hittat knutjäveln, å så nu när jag skriver det, går solen upp bakom min rygg å ljuset..shit, ja det är nästan lite magiskt..


Å OM min överlevare av en händelse läser här än, så är jag ledsen på riktigt för att jag ljög, när du frågade mig en enkel fråga.

antar att du ändå visste, eftersom du frågade flera gånger..

Men ja, svaret är ja, å jag skäms, gömmer, lurar å går nästan på det själv, men jo...konstant.


Brukar  sällan ljuga, eller minns faktiskt ingen annan lögn så, å jag vet inte varför, men att ljuga för just dig känns riktigt "B"..fast vad hade du sagt ?

Men fan , skärp dig, gissar jag..å jag hoppas du fortfarande är rökfri;)



love E 

Skapa flashcards